.

Saknaden är enorm, allt känns så overkligt, tomt. Jag har så många fina minnen med dig, du har vart en riktig kämpe. 1993 kom bröstcancern, 2004 spred det sig i hela skelettet och du fick även diabetes. Och det har du levt med i 6 år, så jävla grym. Du slutade äta lite mer än en vecka innan du dog, den sista veckan ville du inget annat än att dö. Du grät för att du inte orkade leva mera, du var sängliggande två-tre sista veckorna. Det enda du gjorde var att gå på toa. För lite mer än en vecka sen var jag hos er, då pratade du knappt. Bara minsta nödvändiga. Söndagen ville du läggas in på sjukhus. Några dagar innan du gick bort hade du slutat pratat helt. Jag visste att det skulle ske förr eller senare. Jag har alltid upplevt dig som rätt så gammal. Inte gammal, men du var alltid så trött. Sista gången vi gjorde något tillsammans var väl i somras? Fast då var du också jättetrött, fick sätta dig och vila massor. Jag vet inte vad jag ska skriva, allt är så overkligt. Mamma kommer in till mig i vanlig skoltid för att väcka mig tror jag. Hon sätter sig på sängkanten gråtande och säger ''Du vet nog vad som hänt''. På förmiddagen åkte jag, mamma, pappa, mammas bror, hans fru, Sune bonusmorfar, mormors syster och hennes man och såg henne död. Det var en självklarthet för mig att jag skulle med, så var det bara. Jag behövde få se henne en sista gång. Få vara nära henne, man trodde du skulle öppna ögona och säga något. Men det skedde aldrig, du låg där helt rakt, med armarna över varandra över magen. Med en blomma, nerbäddad. Som en ängel, det var tända ljus. Allt kändes så konstigt.
Vila i frid Mormor 26 mars 2010 <3, älskar dig då nu, föralltid.