.

Idag vill jag skriva om en person som betytt väldigt mycket för mig under hela min barndom och som jag älskar av hela mitt hjärta. Hur det är att förlora någon som står en så otroligt nära och man känner att man alltid vill ha den personen vid sin sida. Jag ville ha henne vid min sida när jag lyckades med någonting för jag vet att det gjorde henne så glad och hon brydde sig så extremt mycket. När jag gått ut skolan, tar studenten i sommar. När jag flyttar hemifrån.

 

Hur det var att leva med en person med cancer i stort sätt hela min barndom utan att veta hur länge denna ska få leva. Jag minns när beskedet kom att det var bröstcancer och jag undrade "ska du dö nu?" inte alls gammal. 

 

Jag älskade att få vara med dig åka till dig när jag var ledig eller hade lov. All tid med dig var så extremt rolig, lättsam, full av glädje. Även fast du var konstant trött och det bara handlade om att vi bara låg i sängen och pratade. I slutet när du bara blev sämre och sämre när jag fick ledigt från skolan två fredagar i rad för att åka till dig och spendera helgen där. Mamma var också med. 

 

Det jag vill komma fram till är att hur otroligt jobbigt detta tomrum är. När man ser en person man älskar och tycker om så sjukt mycket bli sämre och sämre och veta att det inte är långt kvar. Att vara helt hjälplös att veta att man inte kan göra någonting. Det jag vet är att man ska fånga dagen och ta vara på tiden. Ta vara på tiden man har, oavsett vad det än är. "Om någon ger dig något fint min vän, håll om det och sov med det".

 

Jag vet att du har det bättre där du är nu. Att leva med det hela i så extremt många år den starkaste personen jag känner. Nu ska jag vara stark. 

 

Vila i frid världens finaste mormor <3